Ruinerna av Bretagne
—Om jag skriver dikter ? — Ja, jag skriver dikter.
Men jag tycker inte alls om att kallas poet !
Mitt yrke har alltid varit att hugga mask, att bruka jorden.
Och jag talar till mina djur som vore de människor.
Mitt arbete har jag alltid haft glädje av,
Såsom fisken har glädje, av : vattnet.
Men det finns sådant jag inte tycker om,
Och det måste jag berätta :
Jag tycker inte om att att se mitt lands fält
Åter läggas i träda och bli tillflykt för vilda djur
Jag tycker inte om att se mitt lands byggnader
övergå i främlingars händer för en näve papperslappar.
Jag tycker alls inte om
Att se mitt Lands häckar — de keltiska ländernas ram och stomme
skäras ner utan nåd och utan kunskap,
Och mitt lands ungdom
Fly till städerna
För att sälja sin kraft och sina livs frihet
Till tyrannen som hånar dem
Jag tycker inte om att se
mitt lands gamla
I städernas hem att dö i, gråtandes
i sin förlorade smärta
Eller mitt lands unga mödrar
Som talar tyrannens språk med sina småbarn
Det är ett brott att bryta kedjan
Det är ett brott att förgifta folket
Och ingen höjer sin stamma för att protestera
Ingen ! Eller… så få !
Så jag skriver dikter, det är inte mitt yrke
För att gömma min sorg i dem
För att gömma i dem, som i ett skrin
Mina tårars pärlor… Och för övrigt
Var ska man bevara de sista sädeskornen ?
Om inte i diktarens trädgård
« Dismantroù Breizh », troet e svedeg gant Gustaf Hansson
Dikter om dagen, dikter om natten
Så skriver jag i ljuset från min Iampa
Otympliga och tomma versrader
Med detta lilla darrande redskap i min trötta hand
Så skriver jag om natten på kuvertbaksidor
Oansenliga dikter : värdelöst gods
Som inget annat innehåller än vilda blommor…
Och en smula kärlek.
Ty allt detta gör jag för dem jag älskar.
Likväl skriver jag också andra dikter
Inte i ljuset från lampan
Men i skenet från solen
Inte på kuvertbaksidor
Utan på min Älskades nakna bröst
På mitt älskade Lands nakna hud
Inte med ett skrivdon
Utan med verktyg av stål
—Tänk nu inte på spjut eller svärd
Mina verktyg är verktyg för fred och växelbruk
Jag skriver inte tolv fötter långa versrader
Och räknar stavelser på fingrarna
Utan tolv gånger tjugo fot långa… och ännu längre.
Mina versrader skriver jag skär för skär
Med min lies vassa stål i mitt Lands ljusa hår
Solen gör väldoftande dikter av dem
Som mina kor idisslar på under vinternätterna
Mina dikter skriver jag med min plogbill
I mitt land Bretagnes levande kött, fåra efter fåra
—Däri gömmer jag korn av guld—
Våren gör dikter av dem :
Hav av smaragder som guppar i vinden
Sommaren gör vackra sjöar av sädesax av dem
Skördevinden sätter musik till dem
Och skördetröskans buller sjunger dem för mig
Under de heta dagarna i den åttonde månaden
Under dagarna av möda och damm och svett.
Mina dikter, heliga och… ringaktade !
« Barzhonegoù-noz — Barzhonegoù-deiz » («Va barzhonegoù »), troet e svedeg gant Gustaf Hansson
